Paris tunnelbana och dess metaforer
I synnerhet sedan första världskriget började man i väst att på allvar att misstro de episka kreativa möjligheterna man tidigare trott sig förstå sig på. De stora mänskliga äventyren kunde inte längre hittas, trots idealiserade krig och legendariska slag. Å ena sidan hade den moderna krigstekniken och de nya massförstörelsevapnen förändrat mycket jämfört med det förflutna som ännu inte hade byggt upp någon estetisk referens som kunde kommenteras med entusiasm. Dessutom skapade resultatet förstörelse för miljontals människor och nästan hela generationer på slagfälten fyllda av diken där det ofta gick år utan att ett enda steg framåt, den oundvikliga känslan av att framstegen inte nödvändigtvis är den drivande ljusa kraften som leder fram till ett nytt och harmoniskt samhälle. Snarare kan det vara tvärtom och föra mänskligheten till de värsta av missöden. Det blev allt svårare att hitta något spår av hjältemod i de många ärren från de ändlösa lerfälten och minorna. För att hitta den sanna moderna hjälten var man tvungen att leta någon annanstans och det lutade mer och mer åt dagens äventyrliga urbana liv, en delvis ny mytologi om en värld full av dagliga prövningar och arbeten för män och kvinnor.

Det är fortfarande dock en något paradoxal frånvaro i Joyces Odysseus, utgiven under första världskriget och något av en pionjär för den nya kroppsliga epiken och kanske den mest betydelsefulla beståndsdelen i de nya urbana äventyrens topografi. I Dublin finns det ingen metro (kraftfull metafor, även det omedvetna och resan till helvetet) och det är frestande att föreställa sig hur införandet av underjordiska tunnlar hade förändrat berättelsen.
Det är rimligt att hävda att om Paris har blivit synonymt med västvärlden, på samma sätt som New York blivit ett av de enastående episka landmärkena under 1900-talet, mycket på grund av uppmärksamheten som alla de samtida artister och författare har gett de underjordiska transportsystemet. De tidigare kan ha varit av betydelse: Court of Miracles och Ringaren i Notre Dame, de underjordiska gallerierna Phantom of the Opera, katakomberna, Alfred Jarrys verk och andra patafysiska föregångare och sedan surrealismen som lyckades att att se extraordinära monster bland tågen som korsar tunnlarna under våra fötter… Sanningen är att antingen genom filmen (Bresson, Godard, Luc Besson, Leo Carrax…) litteraturen (några av Cortazars mest minnesvärda historier till utspelade sig på tunnelbanan) eller konsten har man i Paris tunnelbana investerat i kvaliteter som liknar den förtrollade skogen i de medeltida romantiska berättelserna.
Paul Oilzum
Inuti uppfattar man omedelbart en sällsam förändring av tid och rum, gemensam för alla tunnelbanor i hela världen då de utökar våra möjligheter och ger oss tillgång till nya sätt att tänka, röra oss och bete oss. Upplev det själv när du hyr lägenheter i Paris
Översatt av: Henrik Johannesen
Kontakta mig









Paul Oilzum