Igår kväll lagade jag en omelett, och när jag öppnade kylskåpet gav smöret mig en tillbakablick till filmen “Last tango in Paris”. Jag såg den för några år sedan, men bilden av Marlon Brando när han var en manlig sexsymbol och hade förhållanden med den unga Maria Schneider och använde smör som glidmedel har fastnat hos mig.

Eftersom det kan vara en av de mest minnesvärda bilderna av den klassiska filmen, går värdet av denna film mycket djupare. Intrigen följer en man och en ung kvinna som träffas av en slump en kall vintermorgon för att hyra en lägenhet i Paris. Passion går om dem och de älskar vilt i en tom lägenhet. När de lämnar byggnaden gör de en pakt för att träffas där igen, ensamma, utan att ens veta varandras namn.

Vid första anblicken är intrigen väldigt enkel, tack vare regissörtalangen Bernardo Bertolucci blev filmen en rörande och poetisk ode för våra basinstinkter.

Ingen har lyckats att fånga sex och galenhet på film med skickligheten av den italienska regissören. “Last tango in Paris” talar inte bara för den djuriska naturens inneboende, i det mänskliga tillståndet talar den om lust, ensamhet, liv… Ett sorgset och vackert Paris sätter upp scenen för denna romantiska och chockerande film.

Denna offensiva men ändå passionerade film gräver i vår emotionella värld, och utforskar teman som förtryck, förnuft, tillfredsställelse och kraften av libido: kort sagt, glädjen av njutningen.

Det är en film som gräver i ångesten oh hur man hittar en flyk tventil, kanske på ett väldigt enkelt men effektivt sätt. På dess dag, var det en av de få gånger som en film visade områden av personliga förhållanden med sådan råhet. Det verkar som att huvudpersonen letar efter allt förutom kärlek, hellre ett förhållande där namnen inte spelar någon roll som intensiteten. Här kan Brando hitta en utlopp för hans djupa depression över sin frus självmord. Varför inte hyra lägenheter i Paris för att leva ut dina egen oförglömliga tango?