Från den 18 oktober 2011 till den 15 januari 2012 en underbar utställning av den schweizisk-tyska konstnären Paul Klee att stå öppen för allmänheten och det sker i staden Paris på Museum of Music.

Museum of Music är en del av Cité de la Musique, som öppnades 1995. Det är en grupp med institutioner som ligger på arrondissement nummer 19 som uteslutande dedikeras till musiken. I denna musikstad hittar vi museet men även ett konserthus med plats för tusen personer, företag och andra teatrar.

“Musée de la Musique” samlar hundratals musikinstrument som visas upp för allmänheten i alla dess salar. Således hittar vi pianon från olika tidsperioder och kan se hur instrumenten har ändrats över tiden. Man presenterar också instrument som tillverkats av franska instrumentbyggare som donerat sina skapelser till museet. I en av salarna kan man skåda över 200 gitarrer som alla fyller en viss funktion. Föremålen i museet berättar om musiken från 1600-talet fram till idag och går igenom alla stilar, från klassiskt till populärmusik.

En av de mest intressanta sakerna på musikmuseets ljudrundtur är att man kan få höra olika låtar spelas upp med de instrument som finns framför besökaren. Tänk på att varje grupp av instrument (vind, slagverk och så vidare.) presenteras separat vid olika tidpunkter på året.

Området där vi hittar den här lilla musikstaden kallas “La Villette” och bör besökas när man befinner sig i ostarnas och kärlekens stad.

Det är där Paul Klees verk kommer att ställas ut, en målare som föddes i Schweiz 1879 men som levde hela sitt liv i Tyskland. Han dog vid 60 års ålder, men med vetskapen att hans verk hade erkänts av den tidens konst- och kulturmiljö. Stilarna i hans konstverk var expressionism, abstraktion och surrealism.

Några av hans mest kända verk är Martyrens huvud (1933), Teorin om den moderna konsten (1879-1940) och Mitt namn är Paul, Paul Klee (1941).

Varför har då Paul Klee förmånen att ha en utställning i sitt eget namn på det välkända musikmuseet i Paris? Helt enkelt på grund av det faktum att han även var en musiker och hans passion för det svartvita kunde även skönjas i målningarna där han skapade målningar som var både färgstarka och tonrika.

Paul Klee var en av de största representanterna för konsten under 1900-talet och än idag är han ständigt aktuell som en förebild för många elever. I musikmuseets polyfona samling ställer man ut olika verk från museer runt om i världen och även från privata samlare så ett besök kommer att vara ett unikt privilegium för besökaren.

För mer information besök http://www.citedelamusique.fr/pdf/dp_presse/dp_paul_klee.pdf

d.b

Att bo några dagar i denna underbara stad, full av konst, nya trender och charm är en gåva du måste ta del av när du hyr lägenheter i Paris och spenderar några dagar i staden. Ett besök på musikmuseet är en kulturell skyldighet under din vistelse. Vi garanterar att du kommer att ha kul.

Kontakta mig 

Översatt av: Henrik Johannesen
Kontakta mig

Fram till den 31 december presenterar Palais de Tokyo Carte Blanche à John M. Armleder / All of the Above, som en del av sin serie Session 4. Denna visning ingår i den idé som museet har arbetat med under hela det här året, nämligen att bjuda in konstnärer som skapar projekt för att presentera i en hörsal innan de förvandlas i en utställningshall, verkstad eller laboratorium.

Armleder har vid sin återkomst till Palais de Tokyo bestämt sig för att använda sig av denna plattform för att bjuda in tjugo konstnärer som ska presentera sina verk. Varje konstnär har rätt att visa upp ett verk. Verken kan vara målningar, skulpturer eller video, och i den här delen av utställningen visas de dels från en synvinkel rakt framifrån, dels visuellt ovanpå för att skapa en effekt av total svängning mellan kaos och blandningen av genrer.

Carta Blanca är ett begrepp som betyder öppna, utan några som helst spärrar, ett ställe för skapande och utförande av vilken typ av aktiviteter som helst. Det ger fullt förtroende till skaparen för att hantera sina koncept och estetiska uttryck som han vill, samt godkännande för de frihetliga uttrycken. Det är ett spel med nästan overkliga regler, eftersom allt skapande ändå har sina gränser, exempelvis av utrymmeskaraktär, mentala gränser eller liknande. Det är närmast en provokation att bjuda in konstnärerna att utveckla idéer om bristning och sammanbrott, som är fallet med John M Armleder.

John M Armleder föddes i Genève, Schweiz, 1948. Han var son till en medelklassfamilj och studerade vid Konstskolan i Genève samt vid Sommarskolan i Glamorgan, England. Under 70- och 80-talet skapade han tillsammans med andra konstnärer, som Claude Rychner, gruppen Ecart som banade väg för galleriet som bär dess namn. Denna grupp fick stor betydelse i hela Europa eftersom de tog emot och ställde ut verk från celebriteter som Andy Warhol och Joseph Beuys.

Sedan 90-talet har han genomfört installationer, skulpturer, väggmålningar och möbelskulpturer som är ett koncept han själv har skapat och som handlar om enfärgade installationer, som är abstrakta yuxtapositioner av objekt över en hängande duk. Armleder har en särskild teatralisk stil som ger form åt hans verk, och alldeles särskilt hans installationer.

Armleders verk är rena och objekten enkla, men samtidigt enormt talande. Färgernas kontrapositioner eller bara det enfärgade berättar om det motsägelsefulla som livet för med sig och om vad det innebär att vara människa, något som många refererar till kaos, denna oordning som orsakar denna motsägelse. På ett provokativt sätt är hans verk samtidigt perfekt ordnade, med dessa motsägelser som ingredienser, och som är så oskyddade att de orsakar besvär för uppmärksamheten hos den som tittar på verken. Allt detta är en fullträff som på ett vackert sätt visar oss på alla motsägelser och på det inre kaoset, något som också reflekteras i samhället.

För mer information: http://www.palaisdetokyo.com/fo3/low/programme/index.php?page=nav.inc.php&id_eve=3455

Nancy Guzman

Ett gott alternativ för hösten är att ta några dagar i lägenheter i Paris en stad som har allt och som kan göra vem som helst lycklig. Om du åker, glöm då inte att gå till Palais de Tokyo och njuta av denna speciella utställning.

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

David Guetta är den högst värderade dj:n på denna planet. Denne man som snart ska fylla 44 år började att spela när han var 17 år, till en början på en gayklubb vid Les Halles i Paris som också är hans födelsestad. På den tiden var en dj bara en slags assistent, en av många anställda i lokalen. Han hade inte makten att själv välja musiken som besökarna dansade till eftersom han bara fick spela de skivor som ägaren ville höra. Guetta bestämde sig för att sänka sitt gage och byta bort rätten att tjäna pengar mot att han själv fick välja de plattor som han ville spela. Idén fungerade och snart började det att regna erbjudanden över honom.

Guetta vann respekt och fick gott rykte i Paris och idag är han både dj och musikproducent och han fyller de mest coola ställena för elektronisk musik och house. Hans arbete består av att göra andras arbeten inom dansmusik till framgångar, vilket är fallet med flera låtar som folk över hela världen känner till och dansar till, som exempelvis I gotta feeling av The Black Eyes Peas. Andra exempel är hans remixer av Revolver av Madonna och When love takes over av Kelly Rowland. Dessa två låtar har gett honom två Grammys för vardera låt.

Alla veckor i denne dj:s liv handlar om att ta sig mellan olika platser runt om i världen. Hans privata jet-plan tillåter honom att en dag befinna sig i Las Vegas, en andra i London och en tredje på Ibiza för att sedan ta någon ledig dag och därefter åka tillbaka och börja om.

Han spelar musiken på högsta volym och han själv, kungen av diskoteken, höjer sina armar, sträcker ut sina händer med munnen öppen och ögonen borta medan tusentals personer hyllar honom, ändå bort i utkanten av området där han spelar. Med sin musik vill han röra alla och få varenda en att dansa. Guetta har berättat att det ställe som var svårast för honom att slå igenom på var USA, där det enligt denne dj:s utsago är svårt att slå sig fram om man inte är amerikan. Men hans framgång hänger också ihop med den typ av musik som han specialiserade sig på när han började spela på gayklubbar. Han upptäckte musiken som man lyssnade på och dansade till på gayklubbarna i USA och han började spela samma musik på alla diskotek som han hade möjlighet till. Med tiden har han fört in mer kommersiella tendenser i den mest vågade housen som han spelade i början, vilket gett honom en ännu större publik.

Varje torsdag spelar han på Ibiza och stället Pachá där besökarna betalar 70 euro bara för att komma in på den kända festen “Fuck me I’m famous”. Han började besöka ön allt oftare runt 1995 då han själv delade ut flyers för sina egna spelningar. Han har spelat in 6 studioalbum vid sidan av de otaliga diskotekssessionerna. Hans senaste album Nothing but the beat släpptes till försäljning den 29 augusti i år. Hans nästa senaste album One Love har sålt i 3.5 miljoner exemplar och 15 miljoner singlar. Under hela hans karriär har han sålt mer än 7,5 miljoner skivor, vilket är något av en milstolpe för en dj. Sedan 2002 arbetar han också som skivproducent, vilket är ett exempel på envishet och självbestämmande.

Ara

Om du gillar house, sena fester och klubbar så finns det god anledning till att besöka Paris, och kanske sammanträffa med någon av de fester där David Guetta spelar, kungen av house, för att sedan vila ut i en hyrd lägenheter i Paris

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

Det finns platser som man minns första gången man såg dem. Kanske för dess skönhet, möjligen för dess högtidlighet, men de har de obeskrivbara känslorna som dessa uppenbarelser orsakar och det outplånliga spår som det lämnar i vårt minne gemensamt. Panthéon är en av dessa platser.

Det ligger i de latinska kvarteren och restes som en kyrka över ruinerna från den antika klosterkyrkan Sainte Geneviève, stadens skyddshelgon. Det var en hyllning från kung Ludvig XV till helgonet för att han hade återhämtat sig från en allvarlig sjukdom. Projektet utfördes av arkitekten Jacques-Germain Soufflot 1758 som försökte kombinera lystern och lättheten, den gotiska stilen med de klassiska principerna. Soufflot dog innan han fick se sitt verk slutfört och arbetet färdigställdes 1790 av en av hans lärjungar. Hans planer följdes inte ordagrant och den transparens som han hade planerat för sitt mästerverk genomfördes aldrig. Trots det handlar det om ett av de främsta och viktigaste arkitektoniska prestationerna från denna tid och det första stora nyklassiska monumentet.

Vid denna tid, då Eiffeltornet, Sacré-Coeur och Montparnassetornet fortfarande inte existerade, hade Panthéon, med sin mäktiga figur och sitt läge på kullarna Sainte Geneviève, en av de bästa utsikterna över hela staden.

Det var i samband med den franska revolutionen som denna byggnad kom att bli viloplats för de mest förnäma personerna i landet. Den upphörde att vara kyrka och genomgick en del förändringar, så som inskriptionen vid ingången med texten “För betydelsefulla män som fosterlandet tackar”. Under historiens gång har byggnaden ibland används som panthéon, under andra tider som kyrka, beroende på den politiska utvecklingen för stunden, fram till den store dramaturgen Víctor Hugos död 1855. En miljon människor kantade hans likkista då den fördes till Panthéon vilket markerade det slutgiltiga ödet för byggnaden. Nu för tiden kombineras de liturgiska funktionerna med de som mausoleum.

Med sin höjd på 83 meter, inhyser denna ambitiösa konstruktion sedan 1851 Foucaults pendel, en demonstration som visar hur jorden roterar kring sin egen axel. Den ursprungliga globen på 67 meter förvaras fortfarande under den centrala kupolen för att förtjusa besökare. I den underjordiska kammaren hittar man kryptan där 73 personer vilar, däribland Voltaire, Rousseau, Emile Zola, Marie Curie, Soufflot själv, Marat och Louise Braille.

Su visita es en sí misma enriquecedora, pero le recomiendo que haga una parada más en sus alrededores, donde se encuentra el Ayuntamiento del distrito, diseñado también por Soufflot y construido en un estilo muy similar para crear un conjunto de simetría con el Panteón. A pocos pasos, está la impresionante biblioteca de Santa Genoveva, una de las más extraordinarias construcciones culturales del S.XIX. Por último, en el lado norte, podrá ver la estatua dedicada al dramaturgo Pierre Corneille y la iglesia de St. Etienne-du-Mont.

Ett besök här är i sig självt berikande men jag skulle verkligen också vilja rekommendera några stopp i dess närområde där man bland annat finner distriktets stadshus, även det designat av Soufflot och konstruerat i en snarlik stil för att skapa symmetri med Panthéon. Strax där intill ligger det imponerande biblioteket Sainte Geneviève, en av de mest imponerande kulturbyggnaderna från 1800-talet. Till sist, på den norra sidan, kan man beskåda skulpturen som är tillägnad dramaturgen Pierre Corneille samt kyrkan St. Etienne-du-Mont.

Hemsida: http://www.paris.es/panteon

Adress:  4 Boulevard du Palais, 75005

Tunnelbanestation:  Cardinal Lemoine

Pris: 7 euro för vuxna, 4.50 euro för de mellan 18 och 25 år och gratis för minderåriga. Detta är inkluderat i Paris Pass

Öppettider: öppet mellan 10 och 18 under hela dagen. Tillträde fram till 45 minuter innan stängning.

Elena Alvarez

Beskåda den fantastiska utsikten över staden från Panthéon och känn historiens magiska tyngd är bara ett av de nöjen som väntar dig om du hyr en av våra lägenheter i Paris

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

I Paris är saker och ting inte som det varit tidigare. Trots det finns det fortfarande några möjligheter till att festa och samtidigt utforska denna stad. Det bästa du kan göra när du är i Paris är att vandra, utan att stanna. Även om det kanske inte verkar så, så kan Paris fortfarande utan något som helst problem utforskas för fot. Staden har en extra krydda i de berg som breder ut sig. Om du till exempel går till Montmartre så kan du senare, helt problemfritt, ta dig när mot stadens centrum. En vandring genom Paris kommer att göra dig uppmärksam på hur staden har bevarats och skyddat sin speciella stil med gamla hus, små byggnader och en nostalgisk och romantisk atmosfär. Kanske är det bästa tillfället att besöka Paris på våren eller på hösten, årstider då det är mindre turister, och även om turisterna aldrig helt lämnar staden så tillåts man gå genom de mest kända områdena utan att krocka med alltför många besökare. Varje gathörn i Paris verkar fortfarande bevara varje historiekedja, böcker, dikter och målningar som skrivits, sagts och gjorts om denna legendariska stad. Om du är en romantiker kommer en resa till Paris säkerligen ge dig nya skäl till att älska och drömma.

Trots det är inte allt i Paris romantik. De höga priserna som finns i hela staden, från de tjänster som erbjuds till restauranger och barer, gör att staden är dyr i jämförelse med andra städer runt om i Europa. Fast å andra sidan, vilken stad är inte dyr i dessa dagar? Nuförtiden tävlar varenda stad om att vara det bästa stället i Europa och för den skull erbjuder städerna ett rikt utbud av den bästa kulturen. Tillströmningen av kultur i en stad garanterar inte att den är demokratisk eller att den står upp för kännedomen och utbytet av den demokratiska identiteten, informationen, etc. I vissa fall verkar de kulturella institutionerna välja bland olika möjligheter till inkomster i dessa kristider. Underhållningens demokratisering är inte nödvändigtvis en tjänst som tävlar med alla sociala sektorer. I en tid då största enighet kring särskilda teman och problem borde bli ifrågasatta, det breda bagage av kulturella erbjudanden genom att offentliga personer tävlar för att positionera sig i den internationella miljön, gör att många av diskussionerna går förlorade. Överskottet av erbjudanden garanterar inte en bättre dialog, tvärtom. Överskottet leder till splittring av diskurserna, intresset, frånvaron av potentiella politiska personer, som verkligen deltar i nya processer medan de sporrar lokala ekonomier som under etiketten “kultur” gynnar den offentliga makten, politikerna, som inte nödvändigtvis är inblandade i de krav som från dem som söker anspela på “kulturella” aktiviteter.

I vilket fall som helst, glöm politiken och det dåliga tillståndet som råder för närvarande och njut av en vecka av fest, alkohol, dans och musik som evenemanget Les Nuits Capitales erbjuder: en vecka av musik och klubbande i Paris. Barer, restauranger och massor av lokaler står beredda att ta emot dig långt in på småtimmarna. Missa inte det. För mer information, besök denna hemsida: http://nuitscapitales.com/

Alexa Ray

Hitta lägenheter i Paris ta del av det upphetsande kulturella livet. Utforska Paris och lär känna det bästa av staden, och kanske är du redan förlorad.

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

1980 publicerade Roland Barthes det som kom att bli hans sista bok, vilket var en konsekvens av den förtvivlan som orsakades av moderns död och som en uttrycklig hyllning till Jean-Paul Sartre. Boken var den fantastiska och oroväckande La Chambre claire : Note sur la photographie, till form en essä men möjligen var den mer än någonting annat “en roman om den så älskade bilden av modern” där han på ett märkligt sätt återkallar mer än en ton från Proust gällande stil.

Trots att det är en av de stora texterna om fotografikonsten skrivna under 1900-talet, varnade Barthes själv för att boken möjligen skulle kunna bedra fotografierna. Denne franske författare var mycket medveten om den hur han tillägnat sig detta medium för att uttrycka en serie saker som var de största bekymren under hans sista dagar, särskilt döden. När han representerar ett fantasifullt fotografi så tycks det för Barthes som ofattbart när subjektet utvecklar objektet, så förvandlas vi genom detta spektrum, vi genomlever genom detta en teatralisk mikroupplevelse där precis som i en antik teater är maskerna som betyder något. Vi dyker bryskt ner i den bokstavliga döden (vid sidan av den rituella, religiösa och symboliska) och vi går in i den okonstlade döden (och de förvirrande, egyptiska berättelserna från Al Fayum).

Han delar med sig av sin osäkerhet angående förekomsten av ett eget “sinne” för fotografiet (det vill säga angående huruvida fotografiet är något i sig själv) och den attraktion som han kände gentemot särskilda foton. Barthes lägger fram ett nytt koncept som sedan dess har blivit fundamentalt för en serie viktiga konstnärer. Det handlar om det som han själv kallar för punctum (ett stick, ett litet hål, en liten fläck, ett litet snitt, och även slump), eller sagt med andra ord, denna slump som i vissa foton hugger av tiden som sticker och sårar.

Vi bör kanske inte blir så förvånade över att La Chambre claire såg ljuset i Frankrike om vi inte bara har i minnet att det var i detta land som fotografiet föddes så som vi känner och förstår det idag samt faktumet att det kanske inte i någon annan del av världen har skrivits och funderats så mycket, så klart och tydligt, enligt Barthes, om den oupplösligt och oroväckande verkligheten och det förflutna som är den fotografiska bilden.

Det är därför inte heller någon tillfällighet att det är i Paris som en av de viktigaste internationella fotofestivalerna i världen anordnas, den prestigefulla Paris Photo (http://www.parisphoto.fr) vars femtonde upplaga i år särskilt uppmärksammar det afrikanska fotot, och som kommer att hållas i den oförglömliga Grand Palais mellan dagarna den 10 och den 13 november, datum då 135 gallerier och förlag från 23 olika länder strålar samman i den franska huvudstaden.

Paul Oilzum

Det handlar om ett stort evenemang i själva hjärtat av en stad som sannerligen är fotogenisk och fotografisk (Någon som kan tänka sig staden vid Seine i fotomarginalen?) som det vore synd att missa när du hyr lägenheter i Paris

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner