På hösten 1905 åkte Picasso för första gången till Gertrude Steins studio i Paris. Precis som alla konstnärer som kom till fru Gertrude sökte Picasso stöd hos den kände beskyddaren. I hennes studio som låg på Rue de Fleurus i Paris mötte Picasso målaren Matisse som redan hade Gertrudes beskydd och några av hans målningar hängde på hennes väggar.

Gertrude Stein drog fördel av mötet och presenterade Picasso för Matisse. Till en början kände de sig av olika anledningar illa till mods av mötet: för det första för att båda kämpade för att vinna Steins gunst, för det andra därför att Matisse var en 36 år gammal fulländad målare medan Picasso bara var en pojke på 24 år, och för det tredje så var Picasso chockad över med vilken lätthet Matisse tog för sig och med vilken vältalighet han uttryckte sig. Picasso talade ingen vidare franska och var inte någon stilig grabb.

Gertrude frågade Picasso om han kunde måla ett porträtt av henne, som ett pass för att stiga in i hennes beskyddande krets. Picasso återkom fem dagar senare med porträttet över sin beskyddare färdigställt. En halvnöjd fru Stein klandrade honom för att porträttet inte liknade henne tillräckligt. Picasso, som inte bara använde sig av konsten och magin som han hade i sin hand, svarade: ”Oroa dig inte, du ska se att du så småningom kommer att se ut så där.”

Allt eftersom erövrade Picasso en position i Steins krets och i hennes studio, men relationen med Matisse var sval, eller snarare frusen. En dag gjorde Matisse själv något alltför generöst och presenterade Picasso för Sergei Shchukin, en rysk samlare som därefter föredrog Picassos verk framför verk av Matisse när han utvidgade sin samling. Vid sidan av Stein och Shchukin utvidgade Picasso också sin krets med andra vänner, bland dessa de franska konstnärerna Andre Derain och Georges Braque.

Vid den tiden blev dessa kända som ”Picassos grupp” vilket var ett sätt att tala illa om Matisse verk och person, i närvaro av i nöje för deras nya vän, Picasso.

Picasso och Matisse kom att hata varandra så till den grad att de efter 25 års käbbel, 1930, hunnit att bli goda vänner, enligt uppgifter från Francoise Gilot, en älskare till målaren från Malaga. Från det året började de två konstnärerna en djup vänskap vilket det också finns en vittnesmål om, som ett par dokumentärfilmer, ändlösa konversationer som de höll medan de vandrade på landet i södra Frankrike, en serie ömsesidiga influenser i deras målande samt ett par tydliggöranden: Matisse sade ”Vi måste prata så mycket vi bara kan, för när den ene dör kommer det att finnas en mängd saker som den andre inte kommer att kunna prata om med någon”. Picasso sade samtidigt: ”Ingen har studerat Matisse måla bättre än jag och ingen har studerat mig bättre än vad han har gjort”.

Carlos Rosas

Det handlade om konversationer, så hyr lägenheter i Paris för det finns inget bättre än att vid Seine komma närmare goda vänner och minnas de gamla dispyterna mellan Picasso och Matisse.

Översatt av: Kristian Lönner