”Den lilla snöflingan, osynlig i eldens lågor, den kämpar för sitt liv trots sina år av lidande, den vill ropa ut till världen att anorexia är ett helvete, att vi måste fly medan det fortfarande finns en möjlighet”

Isabelle Caro, den franska modellen som led av anorexia dog bara 28 år gammal den 17:e november trots att det inte offentlig gjordes förrän den 30:e december.

När jag var inne på hennes personliga blogg för att ta reda på lite mer om denna unga kvinna kom jag över ovanstående uttalande om snöflingan. Jag insåg att jag bara kände till Isabells offentliga sida: den om att vara en väldigt skör kvinna i smärta. Det var omöjligt att inte se på henne på det sättet efter postern 2007 där Caro poserar naken på den högt kontroversiella (den förbjöds i Italien) anti-anorexia kampanjen som gjorde ett brutalt uttalande om en värld där det fysiska har tagit över det spirituella, köttet över själen och utseendet över sinnet.

Samhällets materialism är på väg att bli så destruktivt att ätstörningar nu är ett globalt problem. Det är inte en epidemi utan en pandemi med sjukdomar så som anorexia, bulimi och fetma som är den mest utbredda av dem mellan både klass och kön. Till och med i Afrika, där många människor fortfarande dör av hunger finns det nu speciella kliniker för att gå ner i vikt.

Isabelle Caro blev illa behandlad som barn – hennes mamma låste in henne på hennes rum och utsatte henne kontinuerligt för psykisk misshandel. Det var denna känslomässiga sårbarheten som gjorde henne till ett offer för sjukdomen. När det var som värst vägde hon endast 30kg och var bara skinn och ben. Caro kämpade mot anorexian och var inne på sjukhus flera gånger om. Under den här tiden skrev hon även om hennes sjukdom, höll föreläsningar och kämpade konstant. Även om hon hade lyckats att lägga på sig lite vikt detta år så hade hennes kropp fått nog och gav upp i Japan efter att hon drabbats av en andningssvik.

Isabelle var en stark och vacker kvinna och hennes blogg är ett bra bevis för detta. Vacker på det sättet att hennes egna kamp mot anorexia fick henne att tänka på andra människor som kämpar i samma situation som hon gjorde. Vacker eftersom hon utstrålade en sån styrka, ett sånt mod, ödmjukhet och kärlek.

Isabelles bortgång och hennes offentliga uttalanden påminner oss om livets värde. Att det inte bygger på utseendet men på de kvaliteter och goda sidor som de besitter och att vår självkänsla aldrig ska grundas på andras åsikter utan på det vi vet om oss själva. Den påminner oss om det som verkligen betyder nåt i livet och att vi stegvis måste komma bort ifrån den utseende fixeringen som vi har runt omkring oss nu.

Miruton

En semester i Frankrike kan vara den perfekt ursäkten för att komma bort från dina vardagsrutiner och för att åter hitta dig själv. Att hyra lägenheter i Paris kommer att hjälpa dig att hitta tillbaka till alla dina känslor, denna stad fylld av charm och konst.

Kontakta mig 

Översatt av: Anneli Andersson

Du behöver ingen ursäkt för att besöka Paris loppmarknad Marché aux Puces de Paris (Rue Faubourg Saint-Honoré, Metro: Porte de Cligancourt, lör-mån) – dess legendariska rykte som en av de mest kända och hyllade marknaderna i Europa är anledning nog och en viktig del av ditt besök i den franska huvudstaden.

Allt sedan surrealismens guldålder och dess strävan efter en djupgående poetisk effekt – som raden “vacker som ett slumpartat möte mellan en symaskin och ett paraply på ett dissekeringsbord” som skrevs av Lautréamont och hyllades av Duchamp, kom att bli en symbol för, ändrades historiens och konstens gång för evigt – Marché aux Puces har haft ett förföriskt starkt litterärt och konstnärligt anseende, de frigjorda och fördomsfria flockas till dess ljusskygga stadsgator på jakt efter äventyr.

Fascinationen för dessa mytomspunna gator tycks nyligen fått ett uppsving efter nya spekulationer om den gåtfulla och bekymrade författaren och porträttmålaren Clément Cadou. En berättelse som har fascinerat många, inklusive författarna Georges Perec (Ett “porträtt av författaren sedd som en möbel, alltid” Paris, 1973) Enrique Vila Matas (en flyktig hänvisning i hans märkliga biografi över författaren Félicien Marboeuf), Albert Hannover (i hans opublicerade studie av Duchamps påverkan på poesin) och Jean Ingemar (i en opublicerad dikt skriven på ett obestämt datum för den chilenska tidningen La Nación – fortfarande i dag föremål för en het debatt bland akademiker).

Historien som skulle komma att bli en så central del av Paris loppmarknads mytologi är mer eller mindre följande:

I början av 1960-talet var Clément Cadou en ung tonåring som levde för litteraturen. Hans föräldrar, som alltid hade uppmuntrat pojkens besatthet, gav honom vad de ansåg skulle vara hans livs chans, genom att bjuda den hyllade polska författaren Witold Gombrowicz på middag, han var en vän de hade mött när de bodde i Argentina. Men närvaron av den berömde Gombrowicz skrämde den unga Cadou så mycket att han greps av en fruktansvärd stum blyghet. Som något taget ur en Edgar Allen Poe historia fann Cadou sig helt oförmögen att säga ett enda ord under hela middagen. Flera år senare förklarade han att under den kvällen hade han känt sig precis som en möbel och vände sig till målningen direkt efter. Under sin korta karriär som målare – han dog kort efter – målade han bara möbler, varje canvas var identisk, med titeln “Self Portrait”. Och konstigt nog ligger han begravd bredvid marknaden Marché aux Puces, viloplatsen för de gamla självporträttsmöblerna.



Paul Oilzum

Om du hyr lägenheter i Paris och besöker marknaden kommer du att stöta på Cadous verk som snabbt förvandlas till kultförklarade samlingsobjekt.

Kontakta mig 

Översatt av: Henrik Johannesen
Kontakta mig

Berlindeejayen och producenten Ellen Allien är tveklöst en av de mest spännande och framgångsrika figurerna som har kommit fram på den tyska electromusikscenen. Multitalangen Allien är inte bara en fantastisk DJ och producent utan också grundare av Bpitch Control, som är ett av de mest inflytelserika skivbolagen inom electro.

Med tanke på hennes talang och hängivenhet till att göra musik är det ett under att hon också har tid och energi till att åka på turnéer och arrangera några av de bästa festerna som går att hitta i Europa. För att förstå fenomenet Ellen Allien måste du gå tillbaka till hennes rötter och hennes första resa in i musiken.

Allt startade i slutet på 80-talet när den unga Ellen Fraats flyttade till London, vars Acid Housescen var ett rent Mekka för den elektroniska musiken. När den kom till Berlin, befann hon sig själv i mitten av denna musikaliska rörelse, arbetande i den kultförklarade baren Fischlabor – ett av de få ställena som spelade techno och house. Fraatz började snart att själv experimentera och hon spelade också på den legendariska baren.

Efter misslyckandet med hennes första skivbolag, Braincandy, grundade Ellen Allien B Pitch Control Records, som kom att bli en av de viktigaste etiketterna inom electrovärlden. Allien släppte sedan sin första skiva och sedan dess har hon deejayat i snart alla världens huvudstäder. Den sjunde mars kommer hon till Paris för en spelning på Centre Georges Pompidou.

För mer information, besök:  http://www.songkick.com/concerts/7433121-ellen-allien-at-centre-georges-pompidou

Heloise Battista

Om du gillar electro så får du inte missa detta fantastiska evenemang i den franska huvudstaden. Hyr lägenheter i Paris och njut av Ellen Alliens unika sound.

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

Förhållandet mellan japaner och Paris kommer alltid att vara en fråga lika gåtfull som den påstådda karaktären invånarna på denna gamla ö i Stilla Havet har i västvärlden. Det är inte bara är i den franska huvudstaden som japanerna har huvudrollen i minnesvärda anekdoter. Det berömda fallet med Yasuki Yamada är ett färskt exempel, borgmästaren i Rom var tvungen att bjuda honom på middag på en italiensk lyxrestaurang i Tokyo efter att den romerska restaurangen (Il Passetto of Rome) hade krävt honom på mer än 700 euro för en enkel måltid med flickvännen.

Det är dock oftast i Paris där de mest extraordinära kulturchockarna äger rum, det berömda Paris-syndromet har vi redan diskuterat i denna blogg (nervsjukdomen som orsakas av en dramatisk kontrast mellan den idylliska förväntningarna orsakade av filmer som Amelie och den faktiska verkligheten) och fallet Natsume Kodama vars försvinnande anmäldes av familjen som var övertygade om att han hade svalts av en av de groteska figurerna på Notre Dame.

Det skulle även behövas ingripanden från vissa särskilda statssäkerhetsorgan, underrättelsetjänster, handledare för krysantemum Dressing Cabinet och andra medlemmar från den japanska ambassaden i Paris och i synnerhet rugbyspelaren Sébastien Chaval (som av en slump befann sig på semester i Paris med några engelska vänner under dessa datum och befann sig i katedralen när dessa märkliga händelser ägde rum) för att separera Mr Kodamas familjemedlemmar från den olyckliga gargoylen-speciellt en farbror som hotade med att skära av hans huvud med hjälp av en katana med förment magiska egenskaper och som påstod sig ha en medfödd förståelse för språket i Bateaux Mouches och kunna särskilja lokala accenter, slang och dialekter. Och ursäkten var långt borta när de tre dagar senare fann deras släkting på Lilas tunnelbanestation, familjen tolkade det som ett ovedersägligt bevis på intoleransen mot den japanska maten, kanske en oacceptabel gastronomisk chauvinism, hade monstret återbördat honom genom en underjordisk larv.

Enligt Oskar Alegría hittades ett japanskt manuskript nyligen på asfalten framför Notre Dame med en lista på över 15 platser man bör besöka i den franska huvudstaden. När den översattes till franska har detta manuskript blivit en riktig kulthemlighet på grund av ryktet om att en av de platserna som nämns nämner var den alkemiska formeln för evigt liv är belägen.

Paul Oilzum

Detta är kanske en av njutningarna med Baillardran bakery (2 Boulevard Jean Jaurès), inte långt ifrån Operan vars dörrar erbjuder en skymt av paradiset. Om du hyr lägenheter i Paris så titta förbi bara för att.

Kontakta mig 

Översatt av: Henrik Johannesen
Kontakta mig

I början var det Fréhel, den mest ärade av de hedniska gudinnorna under den franska mellankrigstiden. Hon upptäcktes av självaste Bella Otero, en av de mest glittrande legenderna under den ljuvliga epoken, la belle époque, när hon var en försäljare som gick från dörr till dörr. Fréhel representerar likt få andra det njutningsfulla 20-talet. En frigjord anda och samtidigt en glättig melankoli går genom hennes sånger medan tiden obevekligt passerar förbi och gör sig redo för ankomsten av den nya maskintiden. Det är det bästa tänkbara soundtracket till slutet på en era.

Få verk exemplifierar detta bättre än den smärtfullt vackra La Chanson Des Fortifs som påminner om att det trots att allt det där händer och att tiden går så kommer det alltid att finnas värdiga sånger av minnesvärda och charmerande sångare som Jean Eustache i La Maman et La Putain. Hur kan vi glömma, när vi en gång sett, de älskade visslingar av den ojämförbare Jean Pierre Leaud?

Fréhel var på ett naturligt och härligt sätt dekadent. Hennes homeriska beroende av kokain, lämnade oss inte bara med arvet av La Coco, en av hennes mest framgångsrika sånger, utan det förstörde också hennes relation med Maurice Chevalier. Det tog till slut henne till Östeuropa och Turkiet där det gick rykten om hennes legendariska utsvävningar, till den grad att de ansvariga för den franska ambassaden 1923 bestämde att det vore humanitärt att föra henne tillbaka.

Trots en oväntad artistisk renässans som fortsatte under 30-talet med hjälp av filmindustrin – hon medverkar till exempel i den minnesvärdaPépé Le Mokó – så är det inte lätt att idag hitta någon som kan berätta om vem Fréhel egentligen var. Klart är att hon banade vägen för de nya stjärnor som kom att ta hennes plats i den allmänna opinionen, och åskådliggör med sitt eget liv orden avLa Chanson Des Fortifs.

Den mest briljanta av dessa nya stjärnor var troligen Èdith Piaf. Hennes beundrare, som tidigare anordnat möten, kan besöka ett museum som är tillägnat henne påGast Crespi Street nummer fem i Paris, i det hus där hon tidigare bodde.

Vid huvudentrén säger Piaf goddag från ett foto i verklig storlek fastsatt på dörren. Hennes litenhet, knappt 1.50 lång, har satt sin prägel på de små rummen och de flesta av de små utställningsobjekten (kammar, hårborstar, teddybjörnar, brev, böcker, väskor, skor). Men man känner att dessa dimensioner står i kontrast till den stora chock som drabbar alla besökare, som oavsett graden av tillgivenhet inför denna legendariska franska sångerska, i tystnadens i de samlingarna som nästan ingen besökt, har känslan av att ha trängt sig in mitt i händelsernas centrum

Èdit Piaf-museet finns på: 5 rue Crespin du Gast, 11e. Paris, France

Paul Oilzum

Besök och se museet är en av de saker som du kan göra nästa gång du hyr lägenheter i Paris

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

Alla hjärtans dag började firas i anglosaxiska länder men över tiden, tack vare globalisering och kommunikation mellan olika samhällen, så spred sig fenomenet till andra länder i världen, särskilt mellan älskande (faktum är att det kallas för ”the lovers day” i många länder), som pojkvänner eller partners som vill visa sin kärlek för varandra.

Firandet hålls den 14 februari och sättet att fira på har förändrats genom åren. Från början skickades kärleksbrev, som kallades för ”valentines”, men därefter har det förändrats markant. Idag firas det genom allt ifrån en ros till en romantisk middag eller en åktur med båt eller ballong. Allt som älskande människor kan tänka sig.

I 1800-talets England började folk att skicka enormt många brev och sedan dess har det spridit sig världen över. Men det är också väldigt vanligt att ge rosor i olika färger för att förmedla Alla hjärtans dag-budskapet: röda rosor representerar kärlek, vita frid och gula vänskap.

Litteraturen har åberopat denna dag åtskilliga gånger. Första gången var troligen i ”Parlement of Foules” (1382) av den engelske poeten Geoffrey Chaucer som skrev ”För det var Alla hjärtans dag, när varje fågel kom hit för att välja sin partner”.

Tveklöst är detta den viktigaste dagen för dem som vill visa sin kärlek sin partner eller någon annan människa. Inget är bättre än att tillbringa den här dagen i någon av de mest romantiska städerna i världen.

MiLK

Om du vill, så kan du hyra lägenheter i Paris och få en oförglömlig stund med den person du mest av allt vill ha.

Kontakta mig 

Översatt av: Kristian Lönner

Nancy Guzman

Om du åker till Paris, missa inte denna tankeväckande utställningen och passa på att njuta av en lugn natt i lägenheter i Paris

Kontakta mig

Översatt av: Gaby
Kontakta mig

Nancy Guzman

Om du åker till Paris, missa inte denna tankeväckande utställningen och passa på att njuta av en lugn natt i lägenheter i Paris

Kontakta mig 

Översatt av: Gaby
Kontakta mig

Jack Kerouac, den revolutionära amerikanska författaren från mitten av det förra århundradet, dog så som han levde och skrev hur han levde, snabbt och intensivt i en perfekt harmoni.

Han var den första av den så kallade ”Beat Generation” som utövade improviserad skrivning genom ett utarbetade med stödet i klassikerna men med en spontanitet och frihet i sättet att tänka som förevigt blev jämfört med jazz musik. Det arbete som tydligast reflekterade grunden för denna generation liksom hans egna mål som författare är ”On the Road”, en mystisk berättelse om en musikälskare som kom fram genom den amerikanska bluesen och jazzen.

Hans arbete som i princip var en självbiografi återspeglar den intensiva världen man lever i som ung, friheten och rädslan att våga satsa på nya erfarenheter. Genom inspiration från en av hans bästa vänner Neal Cassady, som var en väldigt impulsiv person, tog han sig vidare med hjälp av sina insikter, bortom alla gränser. Fylld av överskott, så ville Kerouac skriva och det är också så ”On the Road” är skriven, i impuls. Denna impuls resulterade i ett manus som bara tog tre veckor att skriva, utan ett enda avbrott eller rast från sidorna han skrev. Det var födseln av spontant författande som författaren själv sa det. Som retroaktiv berättare berättar han om hans resor med Neal Cassady in i det stora amerikanska territoriet, från New York till Kalifornien och så vidare.

Men det här var inte den enda ”resebok” han skrev, han förstod att hans resor hjälpte honom att utforska och forma allt det han skrev. Detta sökande i skrivandet så som i livet tar honom till ett av de sista minnena från Paris. Berättarrösten berättar om en utforskning mellan dåtid och nutid, en andlig resa som upplyser honom, Satori, det är därifrån namnet ”Satori i Paris” kommer från.

Sonia Teruel

Upptäck staden som har dragit artister, konstnärer och människor från kultur världen i många många år. Hyr lägenheter i Paris och följ Kerouacs steg genom varje bar som han drack i, varje bar som han åt i och kapellen där musiken som ledde honom in i en dimma.

Kontakta mig 

Översatt av: Anneli Andersson

Centre Pompidou ställer ut det största retrospektiv av den nederländske konstnären Piet Mondrians verk, med riktlinjer och typiska drag för den nederländska konst rörelsen De Stijl. Den estetiska linjen genom de 100 verk av den holländske konstnären, vars konst markerade den moderna konsten med svarta nät på de vita dukarna, prickade med små rutor i primära färger. Det är den första utställningen i den här storleken som hålls i Frankrike och den går att besöka till och med den 21:a mars 2001.

De Stijl, vilket betyder stil på holländska, var en tidning från i perioden 1917-1931, ägnad till konsten av Piet Mondrian och Theo van Doesburg. Runt omkring den fanns konstnärer som publicerade manifest, kritik och teorier som förespråkade en radikal förändring av den konsten som kom för att ersätta den traditionella konsten. Den konsten som man kan förstå utan referenser till den materiella världen eller en figurativ reproduktion.

Den här stilen döptes av Mondrian till neoplasticism och syftar till att uppnå en verklig objektivitet genom att kunna släppa det beroende som konsten hade och den individuella uppfattningen och konstnärens temperament.

I jakten på den oäkta harmoni med ett universellt språk av former och primära färger som går längre bort än bara att måla. I detta blev Mondrian den mest centrala spelaren och därmed den mest kända i De Stijl rörelsen.

Piet Cornelis Mondrian föddes I Amersfoort 7:e mars, 1872. Han studerade på Academy of Fine Arts i Amsterdam. Hans första penseldrag gick åt naturalism och symbolism med influenser från det som var trender på den tiden. Guillaume Apollinaire, anmärkningsvärd ideolog inom Kubismen, gav mycket ros till det arbete som Piet presenterade i den 29:e upplagan av the Salon des Independants. I hans lägenhet i Beaubourg på rue 26, Montparnasse, utvecklade han en säregen vision om den Syntetiska Kubismen som visar en tydlig tendens till abstraktion.

Han tog hans första steg mot det abstrakta influerad av Kubismen av Picasso och Braque. 1911 flyttade han till Paris och 1923 började han bli ett igenkänt namn i sin krets. Poeten

Det första världs kriget (1914) tog honom tillbaka till Amsterdam, där han mötte Theo van Doesburg. De startade en relation med mycket intellektuellt arbete som senare ledde till uppkomsten av De Stijl, som påverkade både deras liv och deras konst.

Efter att ha bott I Paris och London I flera år, flyttade han 1940 till New York på grund av de nazistiska bombningarna. Här influerades hans arbete av det amerikanska stadslivet. Det är här han påbörjar sin byggfas med färg som senare återspeglas i de två stora jobben Broadway Boogie-Woogie och Victory Boogie-Woogie. Det senare förblev oklart i och med att han 1944 dog av lunginflammation.

Nancy Guzman

Mondiran förändrade den moderna konsten. Hans inflytande går hela vägen genom målerier, skulpturer, grafisk design, mode och arkitektur. Om du befinner dig i Paris och är intresserad av hans estetiska arbete, besök Centre Pompidou, njut av staden och en god vila i en lägenheter i Paris

Kontakta mig 

Översatt av: Anneli Andersson